Jag måste resa så långt för att komma nära inpå.

Slita ut så många skor för att lära mig att gå.

Skrapa bort alla lager av det som sitter fast, släppa och lämna kvar all onödig last.

Jag fotograferar land efter land, stad efter stad. Sparar på stenar och vissnande blad.

Låter håret växa som ett slags monument, över den tid som har gått och allt som har hänt.

Jag påminner mig själv dag för dag om att inte glömma den som var jag.

Jag vill hitta tillbaka till allt, göra allt igen. Öppna samma gnisslande dörrar på glänt,

gå vilse på samma gator ännu en gång, sjunga på nytt varje utsliten sång.

Jag vill komma nära varje ton, varje ljud, känna vibrationerna i min hud.

Att komma nära är alltid så långt bort. Hur lång tid jag än har är den alltid för kort.

Jag vill komma in i dig, ända längst in, in till ditt hjärta som fladdrar omkring

som en liten fågel som inte kommer till ro. Vi är två rastlösa hjärtan i varsitt bo.

Att jag alltid måste leta så mycket, min vän, för att hitta dig någonstans igen.

Publicerat i Nostalgi, Poesi | Lämna en kommentar

A special place called Flogsta Låghus

The Flogsta Scream

In Sweden, I used to live in a weird place. It is the part of Uppsala called Flogsta, just on the outskirts of the city, about 20 minutes by bike from the city center (if you bike slowly, like me). What is weird about it? Well, the weirdest thing is of course the (in)famous Flogsta scream, Flogstavrålet. At 10 p.m. every night, people (mostly students) open their windows or step out on their balconies, and scream. They might be happy, sad, frustrated, angry, drunk, or a little bit of everything – whichever it is, they scream it out. And so, while taking a quiet evening walk on the paths between the lawns, you might stop underneath a streetlamp to contemplate the full moon, and suddenly, you hear a roar coming from the apartment towers (höghusen) up the hill. It’s so weird they even made a movie about it recently.

The bikes

I used to live below the hill, in the three-story buildings built out of red brick (låghusen). There are mostly students residing here too, but another kind, different from the screaming lunatics in the towers. The students here are generally older, tidier, and more quiet. The flats are big, so people share. I have lost track of how many people I know who live in shared flats in Flogsta Låghus. Whenever a choir rehearsal ends, a group of people bike together to Flogsta on the bike lane commonly known as ”Flogsta Highway” – everybody takes this path to reach Flogsta. And everybody bikes. It’s a Swedish thing, it’s an Uppsala thing – especially among students – and it certainly is a Flogsta thing. Of the people I know who live in Flogsta, there are perhaps two or three who don’t use a bike. The rest go everywhere by bike. They bike in the rain, when there is ice on the roads, when drunk, and even when dressed up in a ball gown. When I occasionally choose to take the bus home, people ask me why. Did my bike break or get stolen? (These are two common mishaps here.)

A shocking noise

Once, a couple of friends moved into a new apartment in the city center, and I went to visit. They opened their balcony door to let some air in, and there was this noise coming in from the street : the noise of cars driving by ! And they came not one at a time, but in a constant stream ! Really taken aback by this, at that moment it became obvious to me that I am not a city girl. Also, I realised that there are no cars in Flogsta Låghus. I knew this, of course – there are gates that are locked and that are only opened when people move in or out. But I had gotten so used to the absence of cars that I didn’t even realise how peaceful it is not to hear that noise every day.

Making things grow

Also, it took me about three years of living there to realise what an active community this is. There is a community building near my old house where activities take place every now and then. Once a month, a group of people buys fresh produce from local farmers and has it delivered to one of the basements, where people then come to pick up their orders. Every Monday, people come together to cook a vegetarian meal. And just beside our house, there is a community garden where anybody can grow and harvest vegetables. There are also little garden patches that the residents can rent for themselves to grow their own food. Last year, I did this for the first time. I really don’t know anything about gardening or growing food (except for what I learnt from Giuseppe at the farm in Italy, those moments when he didn’t sit at the top of his tractor from 1959, singing at the top of his voice). Most of my cultivation intents failed. But the ones that didn’t… What a joy! The different kinds of lettuce, the radishes, the zucchini – how marvellous it was to see that plant grow from just a little seed, and to finally harvest the first zucchini (even if I only harvested a couple, it was worth the waiting). The potatoes! That feeling when I plunged my hand into the soil and felt the little lumps against my fingers, the pride I felt when thrusting the bag of muddy potatoes into my flatmate’s face saying: ”Look what I grew!”. The taste of those potatoes with a little bit of butter.

The dirt

I nearly gave up on my little garden patch before I even started, because I was working a lot and didn’t have much time to take care of it. But one afternoon I finally took a shovel and a bucket and went out there to get started. It only took a couple of hours to get rid of all the rocks and gravel and to spread a layer of fresh earth on top. I carried buckets of gravel and earth and I sat down on the ground in my shorts and my knees got all dirty and I worked the soil with my hands and I felt so happy. There is a satisfaction that comes from doing something with your own hands, growing your own food, working outside in the sun, that I have very rarely experienced. At the moment I am stuck in a city full of concrete and traffic. Even though I won’t be back in Sweden until July, and even though I plan to move to an apartment in the city center, I’m keeping my garden patch.

Things I will miss

Flogstavägen 59E was my address for four years. For maybe two of those years I wanted to move away, move closer to the city center. I still do, because it’s more convenient when it comes to being close to the workplace, to the bars, restaurant and stores, and to the train station. And I think of how nice it would be not ever having to take the bus, not even if there’s snow and ice – then I will just walk. But there is a part of me that will miss Flogsta. That silence, that sometimes annoyed or bored me ; I will surely miss it from time to time. I will miss constantly bumping into people I know on my way to the supermarket or to the laundry room. I will probably even miss that weird feeling of fellowship when you scream out of a window at the same time as a hundred other weirdos.

And, perhaps most importantly : I will miss living so close to nature. When I took a jog (not too often, I admit) I only ran for a few minutes before I found myself on a field. Sometimes there were even some sheep present. A few times I found raspberries. I ran through forest groves, and when I stopped to do sit-ups I layed down on the ground, on top of the leaves and the pine cones, and looked up at the treetops.

It took me some time to realise that while I was trying to find a way to move away, others were happy there and not at all wanting to leave. And now, having spent a few months in a city larger than Uppsala – larger, louder, and much less green – I have really come to understand why.

Publicerat i Harmoni, Nostalgi, Potpurri, Självbiografi | Lämna en kommentar


Några saker jag har gjort under det gångna året:

dansat lindy hop, bott i en grotta, lussat på ett franskt Ikeavaruhus, upplevt känslostormar, känt mig älskad, blivit sårad, återsett gamla vänner, träffat nya vänner, fått en anställning med månadslön och betald semester (!), varit i Ungern, Danmark, Finland, Spanien, Belgien, Frankrike, Holland och Irland, testat på översättning till spanska (det gick sådär), varit student igen, äntligen lyckats åka med på körhelg (och kördag i Gävle), äntligen besökt pubarna i Galway, äntligen (?) besökt Flustret, ordnat en loppis; haft beslutsångest, separationsångest och prestationsångest; ätit på en Michelin-restaurang, återupptäckt hur roligt det är att gräva upp potatis, flyttat från Flogsta, varit otäckt nära ett terrordåd, återfått kontrollen över min röst, sjungit en sång till mina sommarstudenter, slagit Couchsurfing-rekord, lyckats med att ordvitsa på franska.

Jag har bockat av några saker som fanns med på min hinklista:

köpa mig en riktigt bra säng

ha en egen liten trädgårdsplätt, odla grönsaker

undervisa i svenska språket utomlands

Det sistnämnda får väl anses vara den största bedriften, även om jag tror att jag har njutit mer av de andra två.

Jag vet redan att jag kommer att kunna bocka av ett par till från listan under 2016.

Det var bara det. Vi hörs om ett år igen.

Publicerat i List-mani, Nostalgi, Självbiografi, Terapi | Lämna en kommentar


Det är sista oktober 2015. Jag sitter vid matbordet i min lägenhet i Lille, Frankrike, och testar min nyköpta högtalare. Den som jag ska använda på jobbet när vi lyssnar på texter och hörövningar, så att även studenterna längst bak kan höra. Jag testar med filmmusiken till Into the Wild – en av mina favoritfilmer, och ett av mina favoritalbum. Lagom till spår fyra, ”Rise”, får jag igång högtalaren. Det låter bra. Ljudet fyller rummet och letar sig in mig, och plötsligt är jag på en buss på andra sidan världen. Jag är på väg från Lima till Trujillo. Det är den sista avstickaren jag gör innan jag ska åka hem, bara ett par veckor kvar nu. Jag längtar. Jag saknar mina vänner och min familj, jag är trött på att ständigt träffa nya människor, trött på att ständigt röra på mig. Trött på att åka buss. Jag har åkt nära 1000 mil nu. Solen håller på att gå ner och jag betraktar skådespelet genom fönstret medan bussen rullar längs med kusten. Havet. Mitt i all min hemlängtan känner jag ett lugn, och en lycka över att få vara vid havet. Och här vid kusten är vädret behagligt, så här en höstdag i maj. Även om jag längtar hem vet jag att det finns bra saker kvar att uppleva. Fler glada överraskningar väntar. Och jag har något här som jag inte har hemma i Uppsala: den totala friheten. Jag vet inte vad som väntar när jag kommer fram, vet inte hur människorna är, hur platsen är, vad jag kommer att göra, om jag kommer att trivas. Nu i slutet av resan hyser jag en hatkärlek till detta liv, denna totala ovisshet. Men jag har blivit van vid den. Jag har blivit bortskämd med total frihet. Jag lyssnar på filmmusiken till Into the Wild, och jag gråter utan att riktigt kunna förklara varför. Jag sitter på en buss, mittemellan en upplevelse och nästa, och jag vet att jag snart får komma hem igen.

Och i Lille skiner solen, och jag sitter vid matbordet, och plötsligt rinner tårarna utan att jag riktigt förstår varför. När min tvätt är klar ska jag gå ut och njuta av solskenet; jag ska åka till en stor park i utkanten av staden och låtsas att det är sommar och att jag är på landet. Nästa vecka blir en intensiv vecka med muntliga och skriftliga tentor, rättning och betygssättning. Om jag glömmer varför jag gör det här ska jag tänka på den där bussresan som aldrig tycks ta slut, tänka på den där solnedgången, den där ovissheten, den där friheten. Om jag glömmer hur det kändes behöver jag bara sätta igång ”Rise” med Eddie Vedder igen.

Gonna rise up, find my direction magnetically.

Publicerat i Nostalgi | Lämna en kommentar

En bekännelse

Hej, jag heter Camilla och jag är snål.

Ja. Så är det. Ibland går jag 200 meter extra för att köpa min nöd-mellanmåls-korv-med-bröd i kiosken där den kostar 15 kr, för att slippa betala 20 kr på Pressbyrån. Ibland tar jag bussen till Stockholm i stället för tåget, för då kan jag spara 25 kr (och förlora 20 minuter, men jag har Spotify i telefonen). Jag fortsätter att gå på nationer fastän jag inte är student, för att slippa betala hutlösa 75 kr för ett glas vin.

Jag rynkar på ögonbrynen åt priserna i vanliga klädaffärer, och plöjer i stället igenom stång efter stång av begagnade kläder i den höstack som är second hand-affären. Visserligen så handlar det mest om att jag försöker motarbeta konsumtionssamhället. Men ändå, jag är snål. Det är svårt att prata om det här, men jag måste säga det: jag är en av dem. De där som bryr sig om pengar.

Okej, jag erkänner. Ibland gillar jag också känslan av att jag lurar systemet. Ha! Där fick ni allt, ni som försökte lura mig att lägga pengar på era fräcka, glassiga varor som jag inte behöver.

Nu måste jag tyvärr gå, för jag har ett annat möte att hinna till.

Hej, jag heter Camilla och jag sätter fritiden främst.

Ja. Ni hörde rätt. Jag har egen firma delvis för att kunna ta ut mer semester varje år, och bara jobba 35 timmar varje arbetsvecka. Det är lite pinsamt, men jag älskar faktiskt att vara ledig. Förlåt. Jag vet att det är fel av mig. Jag borde sätta jobbet framför allt annat. Jag borde fokusera på att Göra Karriär. I stället sitter jag och sjunger stämsång på studentpubar, solar i parker, går danskurser, odlar potatis och skriver blogginlägg som ingen läser. Och planerar resor. Ja förresten, jag har lagt drygt 200 000 kr på resor de senaste 10 åren. Pengar som jag har sparat ihop genom att vara snål. Det är många Pressbyråkorvar genom åren som har fått ligga och kallna medan de sorgligt rullar runt, runt, i väntan på att någon ska komma och ta dem därifrån. Faktum är att mitt resande är ett beroende. Ni borde starta en grupp för det också.

Hej, jag heter Camilla och jag är 28 år, men fortfarande barnslig.

Ja. Det är sant. Jag leker i lekparker ibland. Min pappa sköter fortfarande mina penningplaceringar, för jag orkar inte bry mig om det. Jag dagdrömmer. Jag läser sällan dagstidningar. Jag umgås mest med folk som är yngre än jag. Jag är naiv och litar på människor som jag inte känner. Jag har inga planer på att skaffa körkort, bostadsrätt, sambo, barn eller ens medlemskort på Apoteket. I alla fall inte i nuläget.

Så där. Det var skönt att få lätta sitt hjärta lite. Jag ber om ursäkt om jag har tagit upp för mycket av er tid. Med all ny teknik som underlättar vardagen för oss så har ju tid blivit en bristvara i vårt samhälle. Å, förresten, det var så sant. Har ni en grupp för teknikfientliga också?

Publicerat i Filosofi, Ironi, Kåseri, Misantropi | Lämna en kommentar

Om att längta hem

Två gånger i mitt liv har jag drabbats av rejäl hemlängtan. Båda gångerna varade det i tre veckor, båda gångerna kändes tre veckor som en evighet.
Den första gången var i San Sebastián 2009. Jag hade precis tagit avsked av någon som jag tyckte om. Plötsligt var jag ensam kvar, med tre veckor kvar på ett intensivt servitrisjobb. Jag var så trött. Fysiskt och emotionellt utpumpad. Jag hade ett papper på väggen ovanför sängen med rutor som jag kryssade över, en ruta för varje dag. Varje dag kändes som en vecka. Men till slut var det dags, och jag åkte hem till Sverige – och direkt till mitt nya hem, Uppsala. Jag minns hur jag klev ut från tågstationen, släpandes på mina väskor, efter ett antal flyg- och tågresor och en natt på London Stansted flygplats. Det var en förmiddag i augusti. Jag visste inte vilken busshållplats jag skulle till, och sedan visste jag inte hur jag skulle betala för bussresan. Jag hade inte varit i Sverige på fem månader, hade knappt varit i Uppsala förut, och det första jag möttes av var en ogästvänlig busschaufför.
Ett par veckor senare hade jag tagit mig igenom nollningsveckan och de första föreläsningarna, och förberedde mig för flytt. På tåget till Linköping skrek det plötsligt i mig av skrivarlusta, och jag rev ut en sida ur en tidning och skrev i marginalerna och på bilderna bara för att kunna få ur mig alla tankar. Väl framme i Ryd klev jag in i ett kök och möttes av två goda vänner som sade att jag inte behövde hjälpa till med maten, jag kunde bara sitta och ta det lugnt. Ta det lugnt! Jag minns att jag lutade mig tillbaka, och började gråta. Då kramade de mig hårt, mina vänner. Sedan bjöd de mig på mat.
Den andra gången var i Peru 2013. Jag hade återigen tagit avsked av någon som jag tyckte om, och sedan pratat på Skype med mina vänner hemma i Uppsala – eller egentligen bara lyssnat, för mikrofonen på internetcaféets dator fungerade inte. Det var kvällen före Valborg. Jag var ensam igen efter att ha haft stadigt resesällskap i en månad. Plötsligt var jag så mycket mer ensam än jag hade varit innan. Samtidigt var det en slags lättnad att bara få göra precis som jag ville igen. Tänkte jag. Jag minns att jag stod i ett hörn av busstationen och grät lite. Sedan tog jag mig samman och satte mig på en nattbuss till Cuzco. Den bussresan var den märkligaste och mest obehagliga på hela resan. För jag fick känslan av att vi skulle köra av vägen. Jag hade inte känt så på någon annan av de långa, skumpiga bussresor jag hade upplevt under resans gång. Kanske var det ovanligt mörkt ute, ovanligt få ljus längs vägen. Och jag satt långt bak i bussen, där man inte ser vägen och där man som mest känner alla svängningar. Jag mådde illa, men det värsta var känslan av brist på kontroll. Jag kanske dör nu. Så kändes det.
Men jag överlevde. Och jag överlevde de tre långa veckorna som var kvar till flyget hem. Jag tog mig igenom dem, dag för dag. Vissa dagar var bra, andra var bara transportsträckor; tid som skulle betas av. Så var det till slut dags för den långa resan hem. När jag klev ut från tågstationen i mitt kära Uppsala möttes jag av skylten som hälsade mig ”Välkommen hit, välkommen hem”. Klockan var ett på natten och det var försommar, början på den ljusaste delen av året. Det låg kvar en strimma av ljus längs horisonten, och himlen var inte svart utan snarare behagligt mörkblå. Bussarna hade slutat gå, så jag fick ta en taxi till Flogsta. Min chockade min när chauffören sa ”150 kr” (fyra månader i billiga länder hade satt sina spår) fick honom att sänka det till 120. Sedan slängde jag in min ryggsäck i baksätet och åkte hem.
När jag öppnade bildörren på parkeringsplatsen vid Flogsta vårdcentral slog en doft emot mig: doften av träd som stod i blom. Doften av Sverigevåren. Det var det första jag lade märke till. Det andra var tystnaden. Jag hörde inte ett ljud. Hela Flogsta, hela Uppsala, ja hela världen tycktes sova. Långt, långt borta i Peru tutade bilar, ropade människor, spelade stereor, brummade mopeder. Men i Flogsta var det tyst, himlen var vackert mörkblå med en orange strimma vid horisonten, och luften doftade av blommor.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skinkmackor och kärlek

Vi hade öppet hus med grötlunch på jobbet. Jag hade planerat det i veckor. Sedan var det över på ett kick, och jag hann inte mingla. Det blev kanske 30 skinkmackor över efter att alla på kontoret hade tagit de rester de ville ha. 30 stackars skinkmackor som ingen ville ha. Alla var redan så mätta.

Kyrkan, Frälsingsarmén, Stadsmissionen – inte heller de ville ta hand om överblivna skinkmackor en fredagseftermiddag i december. Och min frustration växte: jag kunde inte slänga de där mackorna. Det kändes väldigt viktigt att någon åt upp dem, att de togs till vara på.

Samma kväll hade några eldsjälar ordnat en konsert för Musikhjälpen. Alla nationskörerna tillsammans; ingen tävling, bara samverkan för en god sak. Jag skulle dit och sjunga med min halvt trasiga röst. Tiden sprang iväg, så jag tog till slut brickorna med smörgåsar och begav mig ut på gatorna med en Karl Bertil-liknande känsla i mig.

Där satt de, som alltid, i hörnen. En utanför Systemet, några längs gågatan. Var är det nu de brukar sitta? För första gången var jag ute och letade upp tiggare. Jag ville träffa dem, ville se dem, i stället för att försöka gå en bit ifrån och kanske titta bort. Eller le lite försiktigt men sedan vända bort blicken, och genast få dåligt samvete, men ändå inte göra något annat nästa gång. Eller ge en slant men ändå få dåligt samvete, för man skulle ju ha kunnat ge mer, för man gav ju inte till alla de andra, för det hjälper ju ändå inte deras situation nämnvärt. Man undrar varför människor ska behöva tigga, man blir ledsen när man går förbi. Det är alltid många komplicerade känslor inom mig, när jag går förbi tiggarna på gatan.

Och nu: att inte gå förbi. Att gå fram i stället. Att ha en anledning att gå fram. Det är så lite egentligen – vad är en skinkmacka värd? Inte mer än vad man kan skrapa ihop i en pappersmugg under en timme. Men något kändes väldigt annorlunda för mig, och jag hoppas att det kanske också gjorde det för dem. Det förvånade mig hur annorlunda det kändes att ge mat jämfört med att ge pengar. Det förvånade mig hur lätt det var att gå fram och (försöka) prata med dem, inte det minsta obekvämt egentligen. Och det förvånade mig att jag började gråta, för jag visste själv knappt varför, bara att det delvis var av sorg över vilka orättvisor som finns här i världen, och att det delvis var av andra anledningar som jag inte själv riktigt kan definiera.

Sedan gick jag och sjöng i universitetsaulan, och de sista skinkmackorna gick till hungriga körkompisar som inte hade hunnit äta middag. Och på lördagsmorgonen gick vi Luciatåg till Musikhjälpens glasbur, ett par hundra körsångare, och överlämnade runt 90 000 insamlade kronor. I kylan stod vi där medan vinden blåste ut våra ljus, och sjöng om evig längtan till ljus och frid. Där stod vi på det som Kodjo hade döpt om till Kärlekens torg. 30 miljoner kronor samlade Sverige in till kampen mot HIV, och när summan avslöjades hoppade de och skrek på scenen. Musikhjälpen är så mycket glädje, och så mycket sorg på samma gång, men hela tiden med ett underliggande budskap: Kärleken är viktigast.

I dessa politiska tider är det budskapet viktigare än någonsin.

Publicerat i Gastronomi, Melankoli, Psykologi, Självbiografi, Terapi | Lämna en kommentar

Ny språkblogg – en del gamla inlägg

I egenskap av egenföretagare och frilansande språkvetare har jag startat en ny blogg på min hemsida. Om ni som följer den här bloggen går in och läser på den bloggen kommer ni att känna igen en del inlägg. De har tagits från den här bloggen och (i reviderad form) publicerats på den nya. Varför inte ta vara på det som redan skrivits? resonerar jag, och hoppas att ni har överseende.

Om ni är förvirrade över alla bloggar och sidor så låt mig reda ut begreppen: den här bloggen är och förblir min privata – den är offentlig och öppen för vem som helst att läsa, men har inget med mitt företag att göra. Min Facebooksida och hemsida med tillhörande blogg drivs av mig som företagare, och det som skrivs där (av mig och andra) ska handla om mitt företag.

Det blir många vuxenpoäng för detta uppdelande av det ”privata jaget” och ”jobbjaget”, tycker ni inte?

Publicerat i Publikfrieri | Märkt , | Lämna en kommentar

Utanför mörka fönster

Det här är det som händer utanför de mörka fönstren.
En buss skumpar fram på gropiga landsvägar, stjärnor glittrar i natten, några barn leker med gamla mobiltelefoner. En gryta kokar över, en ytterdörr smälls igen, och någon inser att de inte längre minns ett gammalt telefonnummer. En berättelse tar sin form, i detta nu, en första tangent trycks ned, någon drar sitt sista andetag. Någon drar sitt första andetag, och skriker sedan gällt. Någon skriker där ute, men det är tyst i kväll.
Det är omöjligt att stänga av, du är ständigt uppkopplad. Där utanför plöjs åkrar, mynt skramlar i fickor, bilar får motorstopp, en storm är på ingång. Det brinner någonstans, kyrkklockorna slår, någon somnar i sin favoritfåtölj, det kluckar från vågorna.
Där ute i mörkret öppnar någon en födelsedagspresent, en gammal dam tar på sig handskarna, en far sjunger sitt barn till sömns. Solen går upp, två katter råkar i slagsmål, någon har sin första fylla och kräks i ett buskage, gigantiska servrar arbetar med en ofattbar mängd information. Det är torka, det är översvämning, ett nyförälskat par dansar vals, en blomma tappar sitt sista blad.
Du tror att det är tyst, att det är mörkt, men det lever, det förändras, det växer och det dör. Och inuti dig bultar ett av sju miljarder hjärtan, bankar på dörren och skriker: Hallå, jag finns, glöm mig inte! Och i det hjärtat är det översvämning, det är torka, det är storm. I det hjärtat skumpar en buss fram på en gropig landsväg, stjärnor glittrar i natten, och en berättelse tar form.
Publicerat i Fantasi, Harmoni, Melankoli, Meteorologi, Nostalgi, Poesi | Lämna en kommentar


Jag känner dig inte, men jag saknar dig.
Jag saknar våra samtal, som kan börja hur som helst, som kan sluta hur som helst. Varje gång vi pratar med varandra får jag veta något om dig jag inte visste förut. För jag vet ju faktiskt ingenting om dig.
Jag saknar hur du först verkar ganska ointressant, och upptagen med ditt. Men hur du snart kommer ur ditt skal, efter de första förutsägbara frågorna, och öppnar dörren till en guldgruva av spännande historier. Jag gillar att höra dig berätta om allt du har sett och gjort, och jag gillar att själv få berätta om mitt liv, om mina upplevelser. Dela med mig av en liten del åt gången, välja ut godbitarna. Och att jag får en del av dig tillbaka. Som ett utbyte av hembakta småkakor, eller som att bygga med lego. Jag saknar hur du får mig att tänka om, se saker annorlunda. Jag vet inte varifrån du kommer, men det är troligen inte där jag kommer ifrån, och det gillar jag.
Jag vet inte hur du ser ut, men jag saknar ditt leende, som inte är påklistrat utan genuint. Jag saknar din klädstil som är ledig och avslappnad. Du bryr dig inte så mycket om hur du ser ut, för du vet att ingen annan heller bryr sig.
Jag saknar hur du ibland snarkar om nätterna när du sover i sängen ovanför mig, hur du dricker lite för mycket öl för ditt eget bästa och sällan vet vilken veckodag det är. Jag saknar din accent och dina utslitna skor. Jag saknar din lite naiva syn på världen: en lite nervös men ändå självsäker visshet att allt ordnar sig. Jag saknar hur du precis som jag tycker att allt är spännande, och hur du nästan aldrig längtar hem.
Publicerat i Nostalgi, Potpurri, Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar